JIWE Hovslageri & Smide

"Du har hästen. Jag har resten."

Smedjan

Jag har under hösten 2013 ägnat det lilla jag har av fritid till att bygga mig en smedja. Som vanligt när jag skall göra något, så barkade projektet snabbt åt fanders och blev betydligt mer omfattande än vad som först var tänkt.

Jag skulle bara skruva upp gipsskivor på ett par av väggarna, för brandsäkerhetens skull. Men... det blev ju så fint, så jag "skulle bara" även skruva upp takgips... Då blev det ju ännu finare, så jag "skulle bara" spackla och måla väggar och tak också... Då såg ju golvet plötsligt skruttigt ut, så jag "skulle bara" måla även det. Men då skulle det såklart vara fint med nya golv- och taklister...

Det ena ledde till det andra som ledde till det tredje och det bar sig inte bättre än att den här bilden till sist målades på den ena av väggarna. Suck.

Nu hade smedjan blivit nästan alltför skadlig, tyckte jag. Det går inte alltid precis som jag vill när jag smider, så för att skydda lokalen mot framtida frustrationsskador satte jag upp denna skylt för att åtminstone försöka koncentrera skadegörelsen till ett enda ställe.

Den allra första hästskon som jag bankade fram i den färdigbyggda smedjan sömmades, helt enligt traditionen, upp på smedjans entrédörr. Den uppmärksamme läsaren kanske reagerar över att hästskon ju sitter oppochner. Enligt gammal sägen skall ju traktarmarna peka uppåt, så att "lyckan inte rinner ut". Helt rätt. Det gäller för de allra flesta, men för oss som valt hovslageriet som vår yrkesbana gäller, enligt samma sägen, det motsatta; eftersom att vi arbetar med "lycka" hela dagarna, får denna inte stängas in! Den måste tillåtas att ständigt flöda över hovslagaren och hans smedja och därför måste traktarmarna peka nedåt. Då jag, precis som många andra i min yrkeskår, kan vara lite vidskeplig, törs jag såklart inte annat än att följa de gamla traditionerna.

Smida hästskor kan man göra i olika sinnesstämningar; man kan arbeta som en furie, pressa sig själv och banka fram dojor i ett sådant tempo att svetten formligen sprutar ur en, men man kan också i en behaglig, nästintill meditativ, takt hamra på järnet med någon skön musik i sina radiolurar. Dagsformen och det aktuella humöret avgör.

På den här bilden ser man att min-temperaturen varit 7 grader, alltså underhållstemperaturen i smedjan. Max-temperaturen har varit 42 grader. Gissa vilket smidestempo som gällt just den här dagen?

Även om jag är en kritisk granskare av mitt smide, så kasserar jag inte alla tillblivna hästskor. De dojor som passerar kvalitetskontrollen använder jag i mitt dagliga arbete.

Vem vet - kanske kommer just din häst en dag att få handsmidda hästskor?

 

Mer Kuriosa

 

Den här smedjan är inte avsedd för mottagande av hästar. Tvärtom, faktiskt!!

Det här är min högst privata "hide-out", där jag får vara ifred för en stund och ägna mig åt hantverket.

Ett plus, vid val av lokal, är att täckningen för mobiltelefonnätet är fullgod utanför smedjan, men obefintlig i densamma.